En vacker mars-dag i bergen ovanför Fuengirola i Spanien föddes han, Gimli.

Gimli en vecka Gimli var, precis som sina syskon, oönskad redan innan han föddes. Hans mamma fick inte ens slicka honom torr innan han slängdes i soppåsen med sina syskon för att sedan dumpas i ett dike. Hur tiken mådde av att föda valpar på varje löp, som hon aldrig fick ta hand om, var det ingen som brydde sig om.

Livet började inte bra för Gimli och hans syskon. Det var kallt och mörkt, ingen mammas trygga doft eller värmande kropp, ingen tunga som slickade honom torr eller mjölk som värmde hans inre. Sakta, sakta gled hans syskon vidare mot de evigt gröna ängarna där alla valpar får leka hur mycket de vill och känna sig trygga. När det bara var Gimli och hans bror kvar så skrek Gimli allt vad han orkade efter deras mamma. Måste hon höra! Måste hon komma och värma oss! Ingen mamma fanns dock inom hörhåll… Däremot så hörde jag, som jobbade som volontär på SOS-animals, Gimlis desperata rop på hjälp.

Ett intensivt arbete med att få upp valparnas kroppstemperatur började bland volontärerna. De var som små kalla, blöta hamstrar utan några krafter kvar. Med massage och droppar av ljummen mjölk började valparna kännas lite varmare och visa lite livsvilja. Efter tre timmar gav dock Gimlis bror upp och Gimli var ensam kvar. Han klarade första natten! Gimlis liv bestod de första veckorna av en transsportväska med en värmedyna i. Ingen var det som riktigt vågade hoppas att han skulle klara sig. Han sa aldrig något, verkade aldrig ha någon ork. Den ljumna mjölken serverades varannan – var tredje timme, dygnet runt. Jag tog själv på mig ansvaret och vakade över honom och såg till att han hade det han behövde.

Tiden gick och helt plötsligt tultade det runt en liten valp på golvet. Han var den mest ljuvliga och snällaste valpen man kan tänka sig! Det enda han “dödade” under sina valpmånader var sitt egna lilla röda hus (och husses soffa, med lite hjälp av polarna). Gimli fick växa upp som en fri hund på SOS Hundgård där matte arbetade. Dagarna i ända kunde han leka med sina hundkompisar, gå på promenader eller plaska i floden. Blev han trött så gick han bara hem och sov en stund i sin favoritfåtölj på verandan. Ibland fick han åka med i bilen till stranden där han älskade att jaga vågorna. Livet kunde inte bli bättre! Men så bröt han benet. Helt plötsligt skulle han nu hållas sig stilla. Han fick inte längre vara ute och leka hela dagarna, inga roliga promenader eller resor till stranden. Förklara det till en 11 månader gammal buse. Under den tiden fattade jag beslutet om att flytta tillbaka till Sverige, så blodprov togs och skickades, så att även Gimli och hans kompisar skulle kunna flytta med.

En kylig dag i april 2005 satte han sin första tass på svensk mark. Det var omtumlande, men väldigt spännande och kul. Resan hade gått bra och han hade hela tiden haft med sig sin bästa kompis Enya. Det var ett helt annat liv som väntade Gimli i Sverige. Här kunde man inte springa ute som man ville hela dagarna, man var tvungen att gå i koppel, kunde inte leka med alla man mötte och spenderade avsevärt mycket mer tid inomhus. Men Gimli fann det nya livet enormt spännande och saknade aldrig det han hade haft i Spanien. Han tog dagen med alla dess nya intryck och utmaningar med storm! Med en sprudlande glädje upptäckte han sin nya värld!

Gimli hösten 2005 Till sommaren började dock Gimli halta igen och det blev till att åka till veterinären för att röntga igen. Veterinären var duktig och kände igenom hela Gimli, som dock vägrade böja på sina framben. Det gamla benbrottet röntgades, samt armbågslederna. Benbrottet hade läkt perfekt, men lederna var slitna och defekta. En tid för operation av den högra armbågsleden bokades in och två veckor senare låg han på operationsbordet. Beskedet som jag fick efter att operationen knäckte mig totalt. En enormt sliten led, som de inte hade kunnat göra så mycket åt hade det visat sig att han hade. Domen; max 5 år gammal, konstant halt och aldrig en promenad på mer än 30 minuter, föll över Gimli.

Tanken om att ta bort honom kom aldrig. Ingen klok människa tar bort en sådan levnadsglad hund som fortfarande har så mycket att ge! Istället påbörjades en rehabilitering med simning, sjukgymnastik och massage. Det blev en lång och krokig väg för Gimli och hans rehabilitering. Han råkade ut för en sjukgymnast som inte visste vad hon gjorde. För att sen hamna hos den mest fantastiska tjejen som finns! Med hjälp och stöd av henne utvecklades Gimli till den enormt stiliga och starka killen han är idag! Aldrig trodde någon att han skulle kunna bli så bra som han är idag! Ingen var det som trodde att han skulle kunna hänga med på de vanliga hundpromenaderna. Det tog sin tid, närmare bestämt dryga året, men det var värt all tid och alla pengar. Gimli kan idag gå på en promenad på en timme utan att bli halt, han kan leka med sina kompisar på fältet och bete sig som vilken hund som helst. Fortfarande krävs det lite extra vård för Gimli, vilket det alltid kommer att göra, men han är värd allt! Han är en sådan glädjespridare! Det går inte att hänga läpp när man är med Gimli. Alltid hittar han på något som får en att skratta eller le. Ett litet hyss, en högljudd rap eller bara en ordentlig knuff med huvudet för att sen titta en djupt in i ögonen med de vackraste ögonen som finns för att säga att han älskar en!

Gimli leker Den 11:e mars 2009 fyller Gimli 5 år! Han är den mest fantastiska hunden man kan leva med och jag hoppas att få en massa år till med honom!

Förklaring:
SOS-Animals är en spansk organisation som jobbar med att hjälpa gatuhundar, att rehabilitera och hitta nya hem till dem.

Berättelsen är skriven av Sofia Högberg